Du springer aldrig ifatt

när jag väl är där.

Vill inte tänka framåt

men är livrädd att fastna här.

Nu kan det vara försent att säga som det är.

Vi testar nya vägar

som aldrig tycks ta slut.

Jag vet att det är svårt över telefon.

Jag vet att du har tänkt

men berätta hur du mår.

Jag har försökt att tänka bort dig på alla sätt.

Det är dax att lägga på

men att stanna känns så rätt..

Vi sätter oss ner

utan ett ord.

Som så många gånger förut.

Fast vi båda vill

mer än någonting annat.

Så står det skrivit i pannan

att man väcker en ångest om man släcker en annan.

Vi har blivit som dom

som aldrig får bli

som sitter tyst på nåt kafé.

När jag går därifrån och du håller kvar

då vet vi båda två att det är såhär man mår när man hemligheter har..

(Det är låtar, inget annat!)