Att sitta alldeles ensam i ett hus mitt ute på landet.

Det är extremt tugnt att få upp alla tankar.

Jag vet faktiskt inte riktigt varför, men tårarna bara rinner.

Men på något konstigt sätt känns det väldigt bra.

Jag kan inte, vågar inte, vill inte släppa taget.

Jag vet inte hur jag ska göra för att kunna släppa det och låta någon annan vinna.

Du har försvunnit ur mitt liv men tagit med en del av mig som gör att det inte går att bli hel igen.

Nej nu ska jag krypa ner och kika twilight och gråta sönder (som alltid till twilight) men kanske får upp nå hopp att det finns mirakel ;)